love

Ska sanningen fram så är jag så sjukt mörkrädd. Eller ja, jag är inte rädd för mörkret i sig utan mer vad som
kan finnas däri. Jag har sett på för mycket tv/film. Ni vet människor som står i mörkret och väntar på en.
Eller står en bit ifrån ens fönster och bevakar varenda steg man tar. Det är nervpåfrestande. Dock börjar jag bli bättre.
När jag var liten, eller så pass stor att jag slutat med fritte och gick hem efter skolan, så satt jag i köket och kollade på
tv ända tills pappa kom hem. I storarummet kunde ju vad som helst hända, någon kunde faktiskt ligga under soffan.
Jag grät när pappa var på möte och klockan blivit över nio, hade fötterna under hakan för
vad som kunde suga sig fast i mina ben!
Nu så är jag så pass duktig att jag kan vara själv under nätterna. Dock med en lampa tänd.
Har som jag tidigare nämnt Kiwi och Rudas här, systers nakenfisar, och de håller vakt må jag lova.
Minsta ljud och de rusar till dörren och morrar. Jag hoppar till varje gång och väntar bara på att någon ska
rycka i handtaget eller slå in en ruta. Snart är det dags för sängen, och då måste man släcka lamporna.
Tur att syster och Jocke kommer hem inatt för då har jag en godtagbar anledning till att ha hallampan tänd.
Önska mig lycka till!