sleepless
trött tröttare tröttast
Längtade till sängen något grymt igår när jag kom hem. Ville bara krypa ner under täcket och sova.
Tror ni att jag fick det? Nejdå.
Tjugo i tio så ringde farfar. Kul i jul. Fick sätta oss i bilen och åka dit.
Ont i hjärtat och ut i armarna. Någon som inte vet vad det innebär? huhu. Så det blev till att ringa ambulans och jäklar vilken fart de måste ha haft för de åkte, tydligen ifrån Köping, på mindre än tio minuter.
Jag och pappa stannade kvar, pratade med Anna och Rosita och blablabla, kom iväg tillslut i alla fall. Väl på sjukhuset så fick vi sitta i minsta akutrummet, med en tv som stod på högsta volym eller så och ingen toalett. Fanns hårda stolar, platsmuggar och ljummet vatten i en tillbringare. Mysigare på Strömsholm till och med. PAH!
Efter drygt en timma så fick vi komma in och träffa farfar. Jag däremot träffade en snygg sköterska. Tummen upp för det. Han såg ut som han Nick Stokes, alltså George Eads. Dock med lite längre hår och stubb på hakan. Haha, alltså, inte alls i närheten. Men hur som.
Ingenting var fel vad de såg just då så de körde upp honom på Hjärtintensiven där han skulle stanna för observation. Vi for hem runt ett eller så. Jag slocknade i sängen direkt. Superskönt!
Kände då på mig att hästarna var kvar ute men slog bort tanken.
Idag då.
Tarja skickade ett sms om att vi tappat bort oss helt, hästarna var ute när hon kom. De stod alltså ute under natten. Tur i oturen att vi har fri tillgång på silage så något nöd på hästarna har det nog inte gått. Inte mer än att de missade kvällsmaten. Fast de var nog ingen fara, de flesta har trots allt lite att ta av.
Skoldagen slutade med att jag och Ellen fick springa som attans till stationen på bara tio minuter. När vi hade en bit kvar så såg jag att tåget kom. Trodde Ellen skulle börja gråta. Hon kommer dö innan hon fyllt fyrtio.
Så sprang vi (läs: jag) allt vad vi orkade och hann precis med. Trevligt. Jag höll på att dö, inte alls långt kvar tills ljuset i tunneln slukade mig hel. Trodde aldrig hemvägen känts så lång som idag.
Strax innan fem kom Karlsson och hämtade mig. Blev optikern för hans del och sedan till banken för att fixa IDkortet. Mamma insisterade på att Karlsson visst kunde följa med men hon hade fel. Dock så visste hon bankkvinnan vem mamma var eller så, så hon sa att det bara var för mamma att komma in och skriva under. Jag lämnade mitt fina kort, skrev min vackra namnteckning, betalade och gick. Två till tre veckor betyder att jag inte kan gå på handledarkursen och kommer få vänta med att börja övningsköra. Där dog jag.
Längtade till sängen något grymt igår när jag kom hem. Ville bara krypa ner under täcket och sova.
Tror ni att jag fick det? Nejdå.
Tjugo i tio så ringde farfar. Kul i jul. Fick sätta oss i bilen och åka dit.
Ont i hjärtat och ut i armarna. Någon som inte vet vad det innebär? huhu. Så det blev till att ringa ambulans och jäklar vilken fart de måste ha haft för de åkte, tydligen ifrån Köping, på mindre än tio minuter.
Jag och pappa stannade kvar, pratade med Anna och Rosita och blablabla, kom iväg tillslut i alla fall. Väl på sjukhuset så fick vi sitta i minsta akutrummet, med en tv som stod på högsta volym eller så och ingen toalett. Fanns hårda stolar, platsmuggar och ljummet vatten i en tillbringare. Mysigare på Strömsholm till och med. PAH!
Efter drygt en timma så fick vi komma in och träffa farfar. Jag däremot träffade en snygg sköterska. Tummen upp för det. Han såg ut som han Nick Stokes, alltså George Eads. Dock med lite längre hår och stubb på hakan. Haha, alltså, inte alls i närheten. Men hur som.
Ingenting var fel vad de såg just då så de körde upp honom på Hjärtintensiven där han skulle stanna för observation. Vi for hem runt ett eller så. Jag slocknade i sängen direkt. Superskönt!
Kände då på mig att hästarna var kvar ute men slog bort tanken.
Idag då.
Tarja skickade ett sms om att vi tappat bort oss helt, hästarna var ute när hon kom. De stod alltså ute under natten. Tur i oturen att vi har fri tillgång på silage så något nöd på hästarna har det nog inte gått. Inte mer än att de missade kvällsmaten. Fast de var nog ingen fara, de flesta har trots allt lite att ta av.
Skoldagen slutade med att jag och Ellen fick springa som attans till stationen på bara tio minuter. När vi hade en bit kvar så såg jag att tåget kom. Trodde Ellen skulle börja gråta. Hon kommer dö innan hon fyllt fyrtio.
Så sprang vi (läs: jag) allt vad vi orkade och hann precis med. Trevligt. Jag höll på att dö, inte alls långt kvar tills ljuset i tunneln slukade mig hel. Trodde aldrig hemvägen känts så lång som idag.
Strax innan fem kom Karlsson och hämtade mig. Blev optikern för hans del och sedan till banken för att fixa IDkortet. Mamma insisterade på att Karlsson visst kunde följa med men hon hade fel. Dock så visste hon bankkvinnan vem mamma var eller så, så hon sa att det bara var för mamma att komma in och skriva under. Jag lämnade mitt fina kort, skrev min vackra namnteckning, betalade och gick. Två till tre veckor betyder att jag inte kan gå på handledarkursen och kommer få vänta med att börja övningsköra. Där dog jag.
Kommentarer
Trackback