vart tog den snälla behandligen vägen?

Efter en hel dag på ridskolan så kan jag inte sluta fundera på vart det gick fel.
Ryttare efter ryttare verkade vara stelopererade från armbågen till fingerspetsarna tillsammans med vessade sporrar. Ponnyryttare som jag haft höga tankar om sjönk otroligt i mina ögon idag. Vad hände liksom?
Det var inte många i CR-klasserna som blev felfria utan minst en vägran på ett helt vanligt hinder. Efter denna vägran så tappade nästan alla gnistan, tygeltagen blev ryckningar, skänklarna blev stenhårda och sporrarna borrades djupt in i hästarnas sidor. Allt tillsammans med hårda ord och irriterande suckar.
Visst, man får ingen rosett, pris eller vad man nu väljer att ge, men jag tycker ändå att kontakten med djuret man ber hoppa ska betyda mer än något annat.
Jag sa det under en ritt, skulle jag sitta och göra sådär på Calle så skulle han stå på bakbenen och jag ligga på marken.
Ända sedan jag började rida så har jag fått lära mig att det är mjuka hjälper som man ska tillhandahålla och samarbeta med hästen. Att tvinga över är för mig ingen framgång utan jag skulle skämmas om jag skulle piska över min häst.
Ridskolorna måste ha sänkt sina krav på eleverna något grymt när man ser hur folk rider idag. Och det är ingen som säger något? Flera ridlärare var närvarnade idag och de berömde när eleverna tillslut använt pisken något grymt och hästen tillslut kastat sig över.

Sedan var det en tjej, på en superfin ponny som var helt otrolig. Visserligen stod ponnymamman och skrek ifrån läktaren men fler borde lära sig av liknande exemplar. Ponnyn i fråga var supertaggad och for fram som en projektil över banan, hoppade varje hinder med spetsade öron och man kunde se hur roligt denne hade. Men även dessa fick en vägrar, kom fel på hindret helt enkelt. Man hör inga hårda ord, inget suckande eller liknande ifrån en mycket ung ryttare utan det var peppande ord och så for dom iväg i all världens fart igen.
Både ryttare och häst hade roligt på banan och det är så det borde vara.

Nej, jag kan inte förstå hur ryttarna ens kan tänka tanken att sporra sina fötter och sätta ett spö i handen framför att träna ordentligt på kommunikationen istället. Visst, jag har absolut ingenting emot vare sig sporrar eller spö för jag kan också känna att jag behöver det ibland, men det används på fel sätt.
Båda dessa saker är en extra hjälp för att kunna förfina sina egna hjälper, inte ett redskap för att tvinga fram ett djur.
Förr kunde jag behöva spöa till Calle, men nu när jag lagt mer tid på att fånga upp kontakten ordentligt med honom så är det sällan han inte litar på mig.
Krav på säkerhetsväst och hjälm för de under 18 år är infört nu på tävlingar, men sporrar får ryttare använda precis hur dom själva behagar.
Denna förändring skrämmer mig.

Kommentarer
Fredrika säger:

Saknar tiden när Emma jobbade på ridskolan, allt var fri och fröjd då. Har dessutom aldrig sätt så unga ryttare rida hästar i form som när hon undervisade.

2010-04-06 | 17:04:32
Anonym säger:

Akta dig Fredrika, någon kan ta illa upp!

2010-04-06 | 17:31:03
Fredrika säger:

Sen när får man inte sakna en tränare? :O

2010-04-06 | 18:01:26
Anonym säger:

Jag saknar ryttare som kan tävla, tabba sig och komma sist... med ett leende på läpparna!

Alla borde ha en Calle att träna på...

2010-04-07 | 06:36:17
Fredrika säger:

Jag har ridit Calle, men jag var ju bäst innan det. Så vad han med saken atat göra? skämms på dig!

haha hjälp, märks det att jag är sjuk eller? Ska nog också skaffa mig en blogg, eller är det ok om jag bloggar i dina kommentarer E ?

Hör av dig när du kommer hem min skjärtevän :D

2010-04-07 | 15:43:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback