love

Jag hade tänkt skriva ett otroligt personligt inlägg om hela skolgrejen. Men jag insåg sedan att det inte är värt det. Senast det kom ut hur jag verkligen kände för skolan och hela den grejen så blev jag nästan halshuggen. Det har jag betalat dyrt för just nu. Vem går egentligen frivilligt till en plats där någon personligen sagt att man inte är välkommen? "Emilia, ingen kommer ställa upp för din utbildning" - ordagrant.
Därför sitter jag här nu och mår som en påse bananer. Frånvaron är hög, inga pengar får jag och risken att bli utkastad är stor. Men då får dom ju som dom vill i alla fall.
Hur som helst, grymmaste C ringde mig nyss. Jag älskar den mannen. Det bli bra, på något sätt!

Låt oss säga att gymnasiet inte varit min starka sida. Jag har lust att ge upp allting nu.