solen trots moln alltid går upp

Det har varit en jobbig vecka - känslomässigt och jag vet inte i vilken ände jag egentligen vill börja nysta i .. Måste man veta det?

Jag är en människa som egentligen inte vill visa känslor och drar mig in i det sista för att göra det offentligt. Bloggen känns som ett andrum just för att jag slipper se människorna som läser och i tysthet dömer, reflekterar eller vad dom nu gör. Jag vet inte vilka som vet och jag kan därmed inte tycka det är jobbigt att möta människorna i fråga just för att jag inte vet vad som vet om mig och mina tankar.

I början av veckan så flippade min bror. Det är något som alltid berör mig så otroligt mycket även om det är det sista jag vill bli berörd av. Jag vet inte hur många gånger jag försökt intala mig att jag inget kan göra åt saken. Det var många hårda ord som haglade när han störtade ut och varenda ett gick rakt in i hjärtat trots att jag vet att det var få ord som han riktigt menade i sitt onyktra tillstånd. Smset som ramlade in hos mig sedan har jag läst flera gånger om och varje gång gör det lika ont. Varför gör han såhär?

Imorgon är det ett år sedan Västerås. Jag har förändrats mycket under detta år och på ett sätt är jag glad över det hur galet det än må låta. Det gör ont, jag skulle ljuga om jag sa någonting annat. Det gör ont varje dag men jag är tacksam för att det lärt mig att ta vara på varje dag och uppskatta alla de små ting.

Avslutar detta inlägg med en låt som alltid finns mig nära;


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback