when we are fooling death

Jag blev abrupt kastad ur sängen imorse utav Kent. Han ringde och frågade om jag kunde svänga förbi och kolla om mammas bil stod utanför eller om hon hade åkt till jobbet. Just jobbet hade nämligen ringt Kent och frågat om han visste vart mamma höll hus då hon inte dykt upp ännu. Hon är alltid den som ringer och talar om när/om hon blir sen och liknande. Nu hade dom inte hört någonting.
När Kent provade att ringa hem var det ingen som svarade och givetvis målar man upp det värsta scenariot direkt.
 
Så jag kastade på mig mina fula (assnygga!!) mjukisar och mammas gamla röktröja för att åka hem till dom. Hennes bil stod inte där och då insåg jag att hon ligger mosad längs Kungsörsvägen under en långtradare!
Stannade vid grannarna som jag vet är morgonpigga och frågade om dom visste när hon hade åkt förbi - givetvis, hade jag förväntat mig något annat? Haha.
Tio i åtta hade hon backat ut och åkt vilket innebar att det hade tagit henne över en timma att åka en kvarts bilfärd. Arne lugnade mig dock med att säga att dom inte gått ut med någon olycka på radion i alla fall så hon kanske bara stannat för en korv på macken? (Skulle inte förvåna mig ska tilläggas).
 
Omkring fem minuter senare så ringer mammas jobb till mig och det var en livs levande mamma som var i andra änden! Hon hade varit lat (hon skyller på ryggvärk, men?) och tagit bilen direkt till deras friluftsdag utan att stanna vid skolan. Givetvis hade hennes elev då väntat på henne vid skolan vilket i princip aldrig har hänt förut och det blev upphovet till skolans efterlysning.
 
Jag var helt uppe i varv och stannade till hos Tant T för lite frukost och kaffe.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback