i keep on wonder why

Sitter åter igen hemma hos min kära pappa. Känns lite jobbigt, för nu vet jag mycket väl att det är slut på ledigheten. Back to reality även om mattheten i kroppen påminner mig om helvetesveckan. Det ska bli skönt att få komma tillbaka. Jag föredrar ett ångestfyllt plugg framför att ta mig igenom en likadan vecka som nu gått. Aldrig mer säger jag bara.
Paniken över smärtan önskar jag ingen. Det går inte att beskriva i ord hur ont det gjorde, så otroligt jobbigt.

Nu lär jag återgå till mer normal bloggning. Mindre 'tyck-jävligt-mycket-synd-om-mig' inlägg och fler 'på svenskan gjorde vi..'. Jag kommer så tappa läsare, så jag kan redan nu tacka för tiden jag fick mer er. Välkomna åter!

Fast jag vill inte släppa att det är synd om mig riktigt ännu. Har ont i varenda tand i munnen. Förmodligen en bieffekt ifrån alla vedervärdiga bakterier och virusproppar i min kropp. Hostar gör jag med. Låter som om jag vill få upp lungorna. Skulle va nått att ta kort på det hörrni.

Nej.. ska knapra i mig ett piller, krypa ner under täcket och slå på en värdelös film. PussPill

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback