love

Livet blir vad man gör det till, det är bara svårt att inse.
Det gör ont att se och läsa om folk som mår dåligt, folk som vägrar se det positiva i livet. Visst får man ha dåliga dagar, men när majoriteten av livsdagarna är grå så går man miste om så himla mycket. Varför alltid fokusera på det negativa och det som är jobbigt?
Skulle livet vara precis som vi ville, vad skulle det bli till för nytta? Hur underhållande och tillfredställande skulle det bli om allt flöt på i harmoni? Jag anser att man måste ha svackor för att kunna njuta av topparna och så även det medelmåttiga i livet.
Men väljer man att stanna kvar på botten och trycka i sig lera så suger man musten ur andra. Det är psykiskt jobbigt att umgås och leva med människor som ständigt ser nackdelar, som alltid sätter sig på tvären. Det är ännu mer påfrestande när människor vägrar att se solskenet i det hela, när pikar enbart glider av deras stenhårda yttre. Jag vet, det är tufft att ta sig i kragen och sparka sig själv i rumpan men inser man inte att man enbart är en plåga för kringvarande människor så får man skylla sig själv när man väl står ensam.

Anledningen till blogginlägget är inte något speciellt. Jag känner bara att det är för mycket negativt kring mig och har varit på tok för länge. I många av de alla bloggar jag läser så baseras inläggen mestadels på hur otroligt dåligt dom mår, hur otroligt orättvis världen är emot just dom. Jag menar, kom igen!
Jag har absolut också skrivit hur ångesten griper tag då man kommer in i sådana perioder, men jag ser ändå det positiva i livet. Jag inser att det inte är värt att passera allt underbart enbart för att mörker omsluter ens hjärna.

Många frågar mig ofta hur jag bara orkar umgås med vissa människor, ständigt negativa människor, och det är just för att dom påverkar inte mig längre. Personerna i fråga är helt fantastiska, om dom är på bra humör, men något jag inte förstår är hur man orkar se ner på livet konstant? Vad är det som gör stegen lättare? Varför kommer enbart negativa saker fram när man föreslår någonting? Varför är det så jobbigt att anstränga sig?

Kvällsfunderingar har jag många utav. Jag tror inte att min hjärna fungerar som den ska. Det insåg jag nog igår då jag idiotförklarade mig själv ständigt.
Prova att gå vidare, prova att se hur det känns att rycka på axlarna åt det förgågna. Man har minnen, men man ska inte hänga upp sig på dessa - det går livet tufft. Det var en bra tid som man vill ha tillbaka - visst, men flera bra tider kommer komma om man bara låter det komma. Det var en sämre tid - visst, flera dåliga tider kommer komma men det kommer enbart stärka en till den grad att man kan le när livet ljusnar igen.

Jag är en relativt negativ människa. Det är jag verkligen. Men jag har lärt mig att rycka på axlarna, historia som historia. Ser man fördelarna och det roliga i saker så kommer livet att bli därefter. Det blir som man gör det helt enkelt.

Rätta mig om jag har fel, svara gärna på mina frågor - eller bara idiotförklara mig!
Nu ska jag ge upp det här, ta min onda hals och min täppta näsa till det underbara duntäcket.