over and out

Nu känns det sådär tungt och jobbigt.
Det är ridningen jag tänker främst på.
Det slog mig när jag satt och kikade på privatryttarna, hur gärna jag skulle vilja ha en riktigt utbildad häst, stå i stall precis intill ridhus och ha relaltivt nära hem. Ha framgång i ridningen, kunna åka ut och tävla och andra ska tänka att 'shit vilket duktigt ekipage'. Visserligen har jag Calle. Men vi passar inte in någonstans. Kanske på den punkten att jag har nära hem, för det har jag ju.
Men vi står still på framstegsfronten, ingen tror jag tänker att vi är speciellt duktiga, ridhus har vi en timma ifrån stallet (ridväg), utbildad, sure, men inte så pass som jag tänker mig. Och främst, han är inte min!
På något konstigt vänster känns det som att om jag fick något som var 'mitt' och krävde mer så skulle jag pallra mig ut och faktiskt ha den viljan som man borde ha när man vet att man ska ut till stallet.
Nu när vi faktiskt står stilla i ridningen så finns det inget som lockar längre, vi har ingenstans att vara där man kan rida utan att tänka om vi ska snubbla på en sten. Ingenstans där man kan göra en tillstymelse till att galoppera utan krav. Vi har mörker och trångt. Visst finns det någon stubbåker kvar, men att rida dit känns inte heller så lockande, speciellt inte när det inte finns något ljus så man kan se vart man rider.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan Calle, men på ett sätt känns det som att det är min tur att utvecklas nu.
Kan tänka mig att inte ha något ridhus eller liknande, men jag vill ha en häst som lär mig för en stund.
Jag kan ingenting längre. Nybörjare på en skumpig ponny.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback