love

Att någonting kan få en så abrupt vändning är helt sjukt.
Jag vet varken in eller ut just nu. Ångest över saker som jag borde älska, panik gentemot människor jag borde se fram emot att träffa. Tårar istället för glädje har blivit min vardag. Att få hjälp kanske vore det optimala, men hur förklarar man att bara tanken på att säga som det verkligen är får en att kallsvettas?
Att alla är så trevliga, så vänliga och tillmötesgående får mig att tveka. Jag är inte en sådan människa oavsett hur mycket jag vill det eller inte. Kanske att det går att träna, men hur gör man något dyligt?
Det är pressen som får mig att hoppa ur spår. Alla som knuffar en och peppar till tusen gör att jag saktar ner. Gör si.. du måste.. varför.. det var länge sedan.. kommer du.. länge sedan man såg dig.. besviken.
Jag avskyr måsten. I grund och botten beror det nog mest på lathet men har utvecklats till något så mycket mer. Att jag inte vet vad jag vill skrämmer mig, jag borde inte tveka. Jag vet hur jag borde göra, men jag gör det inte. Förr har jag alltid skakat på huvudet; det är väl bara att köra på, hur svårt kan det vara? Nu har jag märkt att vissa dragningskrafter är svåra att stå emot.
Låt oss hålla tummarna och be - det är nog det enda jag kan säga i dagens tid. Förhoppningsvis kommer saker att utvecklas till det bättre, förhoppningsvis.