love

Det är ganska underligt det här med känslor. Hur kan en människa få en att känna sig så oerhört viktig men ändå så oerhört blåögd? Dina ord får mig att smälta samtidigt som någonting inom mig säger att jag borde slå dövörat till och ignorera alla vackra ord. Oavsett så känner jag hur jag äter dig ur handen, jag är precis där du vill ha mig, men denna gång är det jag som håller i trumphkortet. Visserligen är det lågt gjort utav mig, i know. Men vad gör man inte för att hålla sig över vattenytan?
Jag vet att jag inte borde falla för dig och dina ord igen, men varför gör du det så himla svårt? Allt låter så bra - när det kommer ifrån dig. Tiderna går och folk förändras. Varför är man så rädd att bli sårad, egentligen? Det är väl enbart att spänna på hjälmen, hoppa ner i åket och hoppas att man inte krockar? Vem vet, resan till krashen kanske är underbar. Man får aldrig veta om man aldrig provar?
Visserligen kan det tyckas onödigt men som sagt; man måste vara ung och dum för att kunna bli gammal och erfaren.
Hur som helst, jag är inte den som förhastar mig. Låt detta ta sin tid, är det sanning bakom dina ord så kommer det gå att vänta. Inte allt för lång tid kvar. Sommaren spenderas ändå inte hemma och sakna dig kan jag göra oavsett vart jag är. När hösten kommer så kommer vi också veta vart vi står.