the hard way in life

Trots att solen skiner så kommer vi förlora två älskade vänner idag. I eftermiddag kommer russen att få ta sina sina andetag. Äntligen kommer deras avslut som vi väntat på, dom är inte värda mer än vila just nu.
Över trettio år har dom fått stå ut med mycket. Allt ifrån hårda ord och slag till glädjerop och kärleksfulla kramar. Det finns många som har både bra och dåliga minnen med dessa två odjur, så även jag. När jag gick i sexan så var det första gången de kom i min väg.
Minns att jag följde med Linn ut när hon skulle rida. Vi fick aldrig in Cesar så vi fick dela på Dolly. Redan då hade Cesar tröttnat på mänskligheten och satt taggarna utåt.
Efter ett tag så beslöt jag, Johanna, Masiel och Linn att vi skulle ta hand om russen som nu stod ensamma i stallet. Slutade enbart i bråk mellan mig och johanna emot Linn och Masiel som sedan innabar att det bara blev jag och Johanna kvar. Ännu mer kaos blev det där Emelie kom in i bilden. Ah hej och hå vilken kalabalik det var då alltså. Shit!
Jag och J slutade tillslut, vid den tidpunkten så hade Calle flyttat till stallet. Tog väl ett halvår innan jag var tillbaka i stallet men nu så var det Calle som tog upp min tid. Oasvett så stod man alltid och pillade och hade sig med russen. Jag och Cesar hade våra duster men efter den gången då han bet mig så ändrades det. Jäklar vilken respekt han fick när jag inte backade. Så sen den gången var det alltid jag som gick in och fångade lymmeln i hagen och visst kunde han bråka, men så himla mycket väsen blev det aldrig. Hehe.

Så idag tar deras resa slut. Det är en vacker dag, en perfekt dag.
Godby kommer aldrig att bli densamma utan er. Dolly och Cesar ÄR Godby!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback