love

Det är hårda ord ifrån en sårad flicka. Mina ord efter helgen vill vara hårdare men jag tar ett, två, sjutusen djupa andetag istället och låter ilskan rinna ut med tiden. Jag är så trött. Så trött själsligt att jag faktiskt inte orkar känna längre. Så därför låter jag mina hårda ord vara oskriva här på bloggen. Nu är det dags för en annan ton här inne.

Helgen har faktiskt spenderat hos systrami. Jag och mamma tog min bil och brummade ner. Hjälpte henne att flytta. Både jag och mamma blev chockade över att syster hade packat ALLT! Hon som aldrig (läs; aldrig!) är klar i tid hade alla lådor och påsar färdigt.
Så jag backade in släpet - upprepar. JAG BACKADE IN SLÄPET! Fattar ni skillsen? Höhö. Så igen, jag backade in släpet och vi packade på denne överfullt. "Mamma, sådär kan vi inte åka. Alla vi möter kommer ju bli bländade" sade jag och syster svarade "Haha, men spelar väl ingen roll? Det är ju inte VI som blir bländade!" Sagt och gjort så hoppade mamma in bakom ratten (så awesome var jag inte..) och for ifrån Uddevalla till Hunnebostrand.
Min lilla pärla klarade hela resan och den gigantiska backen upp till huset. Jag trodde först inte att han skulle orka med men hah, klart han gjorde det!

Så kvällen bjöd på krabba och gott vin. Västkusten är mitt andra hem.
Jag och mamma for hem igår och jag tvärslocknade strax efter tio.

Jag och mamma åt.. ute!

systerdotter Dixie

Hunnebostrand

Bästa vän nr.2

Hur kommer det sig att det alltid är dom sämsta som vinner?
Jisses.