"Så hur sätter man ord på känslor?"

I ren tristess satt jag och skummade igenom en random vald månad ifrån min blogg. Blev april 2010 som valdes och jag kom på mig själv att sitta och le. Det var ett par månader av.. allt!
"Med dina söta ord och tankar så kommer du och slår sönder allt. Obarmhärtigt hårt och skoningslöst. Får hela min mur att falla. På ett sätt känner jag en enorm lättnad men att mina ben skakar av rädsla kan jag inte förneka."
Det var till en början nerkittlande, spännande. Tror aldrig jag skrev ut hans namn. Han förblev N i mina texter. Vissa var han helt anonym i men den kursiva texten talade sitt egna språk. Jag försökte vara duktig, försökta visa mig ifrån min mogna sida. Saken är den att jag kastade mig in i något jag hade noll koll på och jag är, idag, glad för att det slutade. Han kan inte sköta sig och han har idag inte den frihet vi andra har. Det var inte länge han klarade sig här ute. Sådant nederlag för honom, kan bara föreställa mig hur down han måste vara över det.
Hur som helst, det här inlägget skulle egentligen inte handla om honom..

Har tänkt på det ett tag, hur otroligt långt jag kommit i mig själv efter den tiden. Nu har jag givetvis blivit äldre och mognare på det sättet, men min mr N hjälpte mig en bra bit på vägen. Utan honom hade jag aldrig klarat av se på vissa saker som jag faktiskt gör. Även om han var en totalt hjärndöd knasputte så pratade vi mycket om allt. Jag minns det första samtalet om det, jag minns fortfarande vart jag var och vad jag tänkte. "Säg vem det var" var ord han upprepade tills jag insåg att han inte skulle sluta. Han lovade mig att plocka honom.

"Jag tyckte jag lovade mig själv att slita mig loss, trycka mig bort ifrån den världen och personerna i den. Lämna allt det där bakom mig."
Idag kan jag hantera människor som inte är vid sina sinnes fulla bruk. Jag kan förbli oberörd även om jag får höra vad dom gjort minutrarna innan jag träffar dom. Idag berör det inte mig nämnvärt när vi blir stannade på stan och byteshandlar. Vi och vi föresten, jag har och kommer förmodligen aldrig att förtrösta mig hos den världen. Klichéaktigt, N fick mig att se allt från ett annat perspektiv. N fick mig att inse att det inte går att ändra på människor oavsett hur mycket man än vill.

"Jag vet att jag inte borde falla för dig och dina ord igen, men varför gör du det så himla svårt? Allt låter så bra - när det kommer ifrån dig. Tiderna går och folk förändras. Varför är man så rädd att bli sårad, egentligen? Det är väl enbart att spänna på hjälmen, hoppa ner i åket och hoppas att man inte krockar? Vem vet, resan till kraschen kanske är underbar. Man får aldrig veta om man aldrig provar?"
Dessa ord är bland det klockrenaste jag fått ner i svartvitt. Man både ha långsiktiga tankar i mycket, men ibland finns det inget som är så bra som att bara 'go for it'. Livet blir så himla mycket mer spontant och minnesvärt om man låter sig fångas med, utan ett egentligt mål. Spontanitet skapar minnen.

Trots att jag fått denna insikt, varför släpper jag då inte taget denna gång?
Ibland leker livet med en, fast det borde vara tvärtom.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback