we shouldn't look back and regret

En gammal bild på facebook fick mig att leta tillbaka i mitt bloggarkiv. Hamnade på November -10 och många minnen dök upp. Det var en hemsk period i mitt liv där det mesta bestod utav dalar.
Jag gick i trean på gymnasiet och var så skoltrött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, var nog inte många som verkligen förstod vilken ångest jag hade över just skolan vid det tillfället. Halkade efter i nästan alla ämnen, fick välja bort en del för att kunna kämpa på med viktigare saker. Drog på mig ett par IGn och det är väl inte hela världen, men för mig som alltid haft så höga krav på mig själv var det ett stort misslyckade. Och att inte tala om ett misslyckande för mina föräldrar. Dröjde länge innan jag vågade visa mina betygspapper för dom!
 
Alkohol var en stor del av min vardag, allt för ofta var jag ute tre gånger i veckan och många gånger hamnade jag i Örebro. Visst hade jag det jävligt roligt och träffade på så otroligt fina människor på vägen, men är det värt det egentligen? Baksmälla, bakfylleångest, minnesluckor och pinsamheter. Jag önskar att jag hade lärt känna mr. Måtta, men jag var trots allt en ganska nybliven artonåring.
 
Under min festperiod så skadade jag mig själv mycket, aldrig fysiskt men otroligt mycket psykiskt. Jag tänker inte gå in så mycket närmre på det då vi återkommer till att jag inte vill prata känslor - i alla fall inte sådana känslor. Idag när jag ser tillbaka på mig själv så ångrar jag mycket av det jag gjorde, jag skäms över min själv.
 
Dock så lärde jag känna en mycket underbar människa under denna tid, en människa som lärde mig så otroligt mycket om mig själv utan att vare sig han eller jag visste om det. Jag tror idag att det finns sådana människor som kommer in i ens liv, om än bara för en kort period, för att hjälpa en att bryta tankebanor och få en på fötter igen. Vi hade en grym kontakt i max tre månader och bara över en dag, i princip, så dog den ut.
 
Jag vill inte ha någonting ogjort, då skulle jag aldrig vara den jag är idag men samtidigt så kan jag undra vart jag hade hamnat om jag aldrig fått tagit mig igenom alla dessa saker. Vart hade jag hamnat om jag pratat och sökt stöttning? Det är frågor jag aldrig kommer få svar på, frågor jag aldrig vill ha svar på.
Never regret anything that made you smile .
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback